Program som “Idol” och liknande förnedrings-TV fortsätter att skörda framgångar, numera verkar folk ha vant sig och få upprörda röster hörs i media…

Vuxna människor som trycker ner och kränker tonåringar, levererar förolämpningar på löpande band…

“Men de har ju själva gått dit….”

Som om det skulle göra det RÄTT? Att få vara med i Idol kan för en ung människa vara en ofattbar lockelse / möjlighet, något som de skulle offra en hand för, något som skulle förändra deras liv, något så viktigt att de i princip inte har någon valmöjlighet. De MÅSTE bara göra det. Gör det att det är helt ok för “juryn” att kränka dem sedan? Bryta ner dem till tårar inför hela Sverige, så att de vet att de är riktigt jävla dåliga och aldrig ska försöka sig på showbusiness igen?

Medlemmarna i juryn sitter inte på sanningen om vad som är bra eller dåligt, vem som har potential eller inte. Musikhistorien är kantad av stora artister som blev refuserade och utskrattade otaliga gånger innan de slog igenom.

Men ok, även om nu juryn skulle sitta på sanningen så tar de inte sitt ansvar som vuxna människor när de gör ner kandidaterna på detta sättet. Det är totalt onödigt beteende, man kan delge dem sina åsikter om deras kompetens utan att kränka dem på detta viset.

Idol ägnar sig åt mobbing.

Men det värsta är inte det fåtal stackare som de tar upp på scenen och bryter ner.. det värsta är att de visar ungdomarna att MOBBING ÄR OK! Det vuxna människor gör i Idol måste ju vara ok för mig att ägna mig åt på skolgården?

Skadan som Idol åstadkommer genom denna attityd-förändring är omöjlig att mäta… men vem bryr sig… det handlar ju om ratings och pengar som vanligt…

Här en story på SVD om ett aktuellt fall i USA som fick mig att kludda ihop detta inlägget:

Allt om Barn intervjuar barnpsykolog  Marie Carlsson ang Idols påverkan på barn:


Now here’s something interesting:

“C++0x is the planned new standard for the C++ programming language.”

Planned for release in 2009, the final name will be C++09.

This sounds good:

“Prefer introduction of new features through the standard library, rather than extending the core language;

“Prefer changes that can evolve the programming technique;”


“Attention to beginners is important, because they will always comprise the majority of computer programmers, and because many beginners do not intend to extend their knowledge of C++, limiting themselves to operate in the fields in which they are specialize.”

However, while reading though the draft, I can’t say that I notice this aforementioned attention… in some case, quite the opposite. I see many neat tricks that the experienced programmer will find good use for, but that the newbie will fail to understand how and when to use. Dealing with the basics of C++ is hard enough.

Well, I will return with a thorough review once I get around to it…

Joe Hill – Heart-shaped box

I am a bit tired with S. King and D. Koontz… After a number of books you get to know the authors too well… I know their stories, their techniques, their vocabularies…

Heart-shaped box is the debut novel by Joe Hill, and so far, a few chapters in, it has made quite an impression on me. The characters feel more real then S. King’s cannon fodder, and the story gives you real goose-bumps. His wording is excellent, beautiful. A couple of sentences made me stop for a few seconds to think “wow, that’s brilliant!” which is rare. I almost hesitate to continue reading now as I don’t want to risk disappointment.

I’m not much for spoilers so I won’t bother going through the story, you can look it up here:

Highly recommended book!

Update: Wow, I just gooogled about the book and found out that Joe Hill is actually Stephen King’s son! 😀

En recension av No More Shall We Part…

Jag läste en recension av Nick Cave’s bästa album “No More Shall We Part” som jag tyckte beskrev skivan helt perfekt. Här är länken till recensionen på originalsidan:

och här är den i sin helhet:

I’ve often wondered who really buys Nick Cave records. I don’t mean this as an affront to Cave’s fans — and obviously there are a lot of them, or Cave wouldn’t be on a major label. I simply can’t envision many situations in which anyone would say “Hey, let’s listen to some Nick Cave!” No More Shall We Part is a beautiful, elegant record, capably fulfilling the promise of The Boatman’s Call, but it exacts a harrowing toll from the listener. This is not a record to which you can listen lightly; if used as background music it will gradually darken your mood, like poison seeping slowly into a well.

This is Cave’s first album since turning forty, and he’s showing his age — in a good way. Bitterness and sarcasm have given way to world-weary acceptance and a sincere desire for understanding. The relationship between an artist and his broken heart is a complex ballet of give-and-take, and Cave shows his mastery of it here. This is a man who no longer needs to turn every doomed romance into a murder ballad, whose stories no longer dovetail predictably into Southern Gothic violence and whose indifference toward God and Christianity has been supplanted by a comfortable awareness of his own spirituality. Clearly more at ease with faith than he’s ever been before — and seemingly having realized that the concepts of God and Christ are valid and admirable, their perceived failings in fact attributable to fallible Christians — Cave seems satisfied to skewer human hypocrisy with jet-black irony, as in the chilling “God is in the House”. Naturally, the remission of Cave’s religious ambivalence gives an entirely different feel to his most gospel-tinged moments — without ironic barbs, their soul-searching rings true in a way it never did before. Losses are felt more acutely and deliverance is more sincerely sought. Like a film director abandoning special effects in favor of dialogue, Cave finds emotional resonance in tiny, unique details, painting rich and engrossing pictures in a thousand shades of sadness. He plays light against dark in surprising ways, noticing the brightest flowers at his lowest moments and indulging an apparent fascination with kittens as symbols of goodness.

Vocally, Cave has never been better. Blending the swank sophistication of Bryan Ferry with the realistic narrative skill of Randy Newman and the confessional peaks of Cohen and Walker, he captivates with every word; it’s easy to picture him poised languidly in front of a piano, ever-present cigarette drooping from his fingers. He croons silkily on “As I Sat Sadly By Her Side,” unleashes an impassioned plea for forgiveness on “Oh My Lord” and reaches the height of elegant moodiness on “The Sorrowful Wife”. For the final moments of “God is in the House”, he slows to a wrenching a capella whisper-sing; the song’s success depends upon playing its final, ironic twist utterly straight, and Cave pulls it off wonderfully, reinforcing the dual meaning of the title without ever acknowledging it. Whenever you think you’ve seen the bottom of his bag of vocal tricks, he pulls out something new.

The music, too, is stunning. Lushly orchestrated strings, pristine piano, subtle guitar work and sweetly gorgeous backing vocals (courtesy of the McGarrigle sisters, I believe) are the order of the day. Above and beyond the stellar music are moments of absolutely transcendent beauty. The teary-eyed “Love Letter” might well send chills down your spine for its entire four minutes, but Warren Ellis’ violin, Cave’s vocals and piano occasionally align to create moments of such unbridled, heart-stopping emotion that you’ll be hard-pressed to keep your eyes dry. This is not rock and roll. Your local record shop will file it in the Rock section, yes, but it’s something far more complex. Elements of rock creep in on “As I Sat Sadly By Her Side” and flare aggressively on “The Sorrowful Wife”, among others, but No More Shall We Part grandly and gleefully defies categorization, as it should.

A gloomy record? Yes. A beautiful record? Yes. A record to listen to when you’re alone, sitting in a dark, old house, sipping gin and mourning lost love? That’s your choice. After a day spent listening to No More Shall We Part, I’m suffused with a quiet, modest satisfaction, for I’ve shared a piece of deeply personal, lovingly crafted art. And so I return to my initial question: Who buys Nick Cave records? In the case of No More Shall We Part, the answer is simple, really. You do…if you’re smart.

– George Zahora

Mina 10 bästa vampyrfilmer

Här är min lista över de 10 bästa vampyr-filmerna. De är inte inbördes rangordnade.

The Lost Boys (1987)

Sovande staden Santa Carla, Kalifornien, terroriseras av ett gäng vampyrer. Kiefer Sutherland i sitt esse. Såg den på bio när den kom, och den gjorde ett bestående intryck. Rakt igenom häftig film, väldigt 80-tal. Gerard McCann’s “Cry Little Sister” bästa låten ur soundtracket.

Vampires (John Carpenter, 1998)

Hård, blodig och “gritty” film. James Woods passar som handsken i rollen som desillusionerad vampyrjägare åt Vatikanen.

Salem’s Lot (1979)

Lyckad filmatisering av Stephen King’s bok. Otäcka vampyrer, mer psykologisk smygande skräck än i många andra vampyrfilmer. Bra bok.

Blade 2 (2002)

Regisserad av Guillermo del Toro. En helt annan klass än 1:an och 3:an. Blade är ju Blade, honom behöver man inte gilla. Men här är vampyrmyten moderniserad och de klassiska vampyrerna övertrumfade av en ny generation blodsugare. Härlig action.

Fright Night (1985)

Ännu en tidstypisk 80-tals film. Charmig om tonåringar och en vampyr next-door.

30 Days of Night (2007)

Senaste tillskottet i listan. Mindre by i Alaska överrumplas av ett gäng vampyrer. Snygga vampyrer, survival-tema.

From Dusk Till Dawn (1996)

Robert Rodriguez och Quentin Tarantino skapade en klassiker med stort K. Nyskapande och väldigt snyggt filmad, stämningen är knivskarp. Genrebytet i mitten av filmen ger en väldigt speciell effekt… Såg den säkert 7-8 gånger på bio.

Underworld (2003)

Lite Masquerade-tema, vampyrmyten tagen till nutid och lite till. Väldigt snygg film, Kate Beckinsale perfekt i huvudrollen.

Dracula (Bram Stoker, 1992)

Vad kan man säga, den definitiva filmen om Dracula. Vacker, stämningsfull. Aningen flummig ibland, och man retar sig på Mina’s vampyr-vurmande. Oldman grym som Dracula.

Interview with the Vampire (1994)

Tom Cruise och Brad Pitt, vem hade trott det… Men filmen är suverän. Kirsten Dunst’s genombrott.

Det finns ett antal som inte platsade i min lista och det finns anledningar till det, men bland dem kan jag ju nämna dessa filmer som har försonande drag: Near Dark, Queen of the Damned (2002), Shadow of the Vampire (2000), Dance of the Vampires (Polanski, 1967), Innocent Blood (1992) med Anne Parillaud i huvudrollen…

Hej igen!

Min nya blog är nu igång som den ska. Jag kommer inte importera inläggen från den gamla bloggen hit, dels är det för mycket strul, dels kommer jag ha annat fokus här. De gamla bloggarna, min och den för barnen, finns fortfarande kvar. De kräver dock inloggning på samt korrekta rättigheter satta. Meddela mig om du saknar konto så ordnar jag det.

Den här bloggen kommer vara öppen utåt och jag tänker skriva lite mer aktivt i den. En del inlägg blir på engelska. Ämnena kommer variera friskt, men jag kommer säkert skriva en hel del provocerande inlägg så håll i hatten!