En recension av No More Shall We Part…

Jag läste en recension av Nick Cave’s bästa album “No More Shall We Part” som jag tyckte beskrev skivan helt perfekt. Här är länken till recensionen på originalsidan:  http://www.splendidezine.com/reviews/apr-9-01/nick.html

och här är den i sin helhet:

I’ve often wondered who really buys Nick Cave records. I don’t mean this as an affront to Cave’s fans — and obviously there are a lot of them, or Cave wouldn’t be on a major label. I simply can’t envision many situations in which anyone would say “Hey, let’s listen to some Nick Cave!” No More Shall We Part is a beautiful, elegant record, capably fulfilling the promise of The Boatman’s Call, but it exacts a harrowing toll from the listener. This is not a record to which you can listen lightly; if used as background music it will gradually darken your mood, like poison seeping slowly into a well.

This is Cave’s first album since turning forty, and he’s showing his age — in a good way. Bitterness and sarcasm have given way to world-weary acceptance and a sincere desire for understanding. The relationship between an artist and his broken heart is a complex ballet of give-and-take, and Cave shows his mastery of it here. This is a man who no longer needs to turn every doomed romance into a murder ballad, whose stories no longer dovetail predictably into Southern Gothic violence and whose indifference toward God and Christianity has been supplanted by a comfortable awareness of his own spirituality. Clearly more at ease with faith than he’s ever been before — and seemingly having realized that the concepts of God and Christ are valid and admirable, their perceived failings in fact attributable to fallible Christians — Cave seems satisfied to skewer human hypocrisy with jet-black irony, as in the chilling “God is in the House”. Naturally, the remission of Cave’s religious ambivalence gives an entirely different feel to his most gospel-tinged moments — without ironic barbs, their soul-searching rings true in a way it never did before. Losses are felt more acutely and deliverance is more sincerely sought. Like a film director abandoning special effects in favor of dialogue, Cave finds emotional resonance in tiny, unique details, painting rich and engrossing pictures in a thousand shades of sadness. He plays light against dark in surprising ways, noticing the brightest flowers at his lowest moments and indulging an apparent fascination with kittens as symbols of goodness.

Vocally, Cave has never been better. Blending the swank sophistication of Bryan Ferry with the realistic narrative skill of Randy Newman and the confessional peaks of Cohen and Walker, he captivates with every word; it’s easy to picture him poised languidly in front of a piano, ever-present cigarette drooping from his fingers. He croons silkily on “As I Sat Sadly By Her Side,” unleashes an impassioned plea for forgiveness on “Oh My Lord” and reaches the height of elegant moodiness on “The Sorrowful Wife”. For the final moments of “God is in the House”, he slows to a wrenching a capella whisper-sing; the song’s success depends upon playing its final, ironic twist utterly straight, and Cave pulls it off wonderfully, reinforcing the dual meaning of the title without ever acknowledging it. Whenever you think you’ve seen the bottom of his bag of vocal tricks, he pulls out something new.

The music, too, is stunning. Lushly orchestrated strings, pristine piano, subtle guitar work and sweetly gorgeous backing vocals (courtesy of the McGarrigle sisters, I believe) are the order of the day. Above and beyond the stellar music are moments of absolutely transcendent beauty. The teary-eyed “Love Letter” might well send chills down your spine for its entire four minutes, but Warren Ellis’ violin, Cave’s vocals and piano occasionally align to create moments of such unbridled, heart-stopping emotion that you’ll be hard-pressed to keep your eyes dry. This is not rock and roll. Your local record shop will file it in the Rock section, yes, but it’s something far more complex. Elements of rock creep in on “As I Sat Sadly By Her Side” and flare aggressively on “The Sorrowful Wife”, among others, but No More Shall We Part grandly and gleefully defies categorization, as it should.

A gloomy record? Yes. A beautiful record? Yes. A record to listen to when you’re alone, sitting in a dark, old house, sipping gin and mourning lost love? That’s your choice. After a day spent listening to No More Shall We Part, I’m suffused with a quiet, modest satisfaction, for I’ve shared a piece of deeply personal, lovingly crafted art. And so I return to my initial question: Who buys Nick Cave records? In the case of No More Shall We Part, the answer is simple, really. You do…if you’re smart.

– George Zahora

Mina 10 bästa vampyrfilmer

Här är min lista över de 10 bästa vampyr-filmerna. De är inte inbördes rangordnade.

The Lost Boys (1987)

Sovande staden Santa Carla, Kalifornien, terroriseras av ett gäng vampyrer. Kiefer Sutherland i sitt esse. Såg den på bio när den kom, och den gjorde ett bestående intryck. Rakt igenom häftig film, väldigt 80-tal. Gerard McCann’s “Cry Little Sister” bästa låten ur soundtracket.

Vampires (John Carpenter, 1998)

Hård, blodig och “gritty” film. James Woods passar som handsken i rollen som desillusionerad vampyrjägare åt Vatikanen.

Salem’s Lot (1979)

Lyckad filmatisering av Stephen King’s bok. Otäcka vampyrer, mer psykologisk smygande skräck än i många andra vampyrfilmer. Bra bok.

Blade 2 (2002)

Regisserad av Guillermo del Toro. En helt annan klass än 1:an och 3:an. Blade är ju Blade, honom behöver man inte gilla. Men här är vampyrmyten moderniserad och de klassiska vampyrerna övertrumfade av en ny generation blodsugare. Härlig action.

Fright Night (1985)

Ännu en tidstypisk 80-tals film. Charmig om tonåringar och en vampyr next-door.

30 Days of Night (2007)

Senaste tillskottet i listan. Mindre by i Alaska överrumplas av ett gäng vampyrer. Snygga vampyrer, survival-tema.

From Dusk Till Dawn (1996)

Robert Rodriguez och Quentin Tarantino skapade en klassiker med stort K. Nyskapande och väldigt snyggt filmad, stämningen är knivskarp. Genrebytet i mitten av filmen ger en väldigt speciell effekt… Såg den säkert 7-8 gånger på bio.

Underworld (2003)

Lite Masquerade-tema, vampyrmyten tagen till nutid och lite till. Väldigt snygg film, Kate Beckinsale perfekt i huvudrollen.

Dracula (Bram Stoker, 1992)

Vad kan man säga, den definitiva filmen om Dracula. Vacker, stämningsfull. Aningen flummig ibland, och man retar sig på Mina’s vampyr-vurmande. Oldman grym som Dracula.

Interview with the Vampire (1994)

Tom Cruise och Brad Pitt, vem hade trott det… Men filmen är suverän. Kirsten Dunst’s genombrott.

Det finns ett antal som inte platsade i min lista och det finns anledningar till det, men bland dem kan jag ju nämna dessa filmer som har försonande drag: Near Dark, Queen of the Damned (2002), Shadow of the Vampire (2000), Dance of the Vampires (Polanski, 1967), Innocent Blood (1992) med Anne Parillaud i huvudrollen…

What I miss in C++

(I might update this later)

  1. a way to prevent a derived class to create a class member with the same name as the base class, thus overriding the member of the base class
  2. a way to make a base class method both abstract (requires implementation in derived class) and non-abstract (ALSO has its own base class implementation)
  3. a way to automatically also call the base class implementation of a virtual method when calling the method in the derived class.
  4. you should be able to have a method both virtual and static at the same time.
  5. when calling a method that has the same name as a method in the base class (but different arguments), the compiler should be smart enough to understans which of the methods you want to call.

How about that, hmm…

Scenarios to illustrate these issues:

  1. (needs writing)
  2. (needs writing)
  3. (needs writing)
  4. base class A represents any database table, derived class B represents a specific table, “ACCOUNT”. A::GetTableName() is virtual and abstract of course, and B::GetTableName() only returns “ACCOUNT” so it’s a PERFECT candidate for a static method. And when calling GetTableName() on a A* object it should be able to return the name of the table for the derived class. But Visual C++ whines “warning C4526: ‘B::GetTableName’ : static member function cannot override virtual function”
  5. the base class A has a “bool Load(char *str,int value)” method, the derived class B has a “bool Load(int value);” method… and when calling B::Load(value); the compiler whines “error C2660: ‘B::Load’ : function does not take 2 arguments” WHAT FOR? A::Load() takes two arguments, you stupid #¤%#¤% compiler!

I really don’t see why it needs to be like this, compiler-wise or fram a language design perspective… Are these really C++ issues, or Visual C++ issues? Either way they are a pain and lowers my code quality.

Heroin och åtgärder, debatten om droger i SVT

Mitt första inlägg i min nya blog handlar om ett aktuellt ämne, och det är lite trist öppna med ett så tragiskt ämne, men jag såg alldeles nyss Stina Dabrowski’s debatt om droger i SVT. Den före detta kokainisten opponerade sig i debatten starkt mot tanken på att läkare skulle få skriva ut heroin till heroinister. Ett typexempel på hur somliga låter känslor styra över omdömet…

Jag kan förstå att det låter väldigt underligt i folks öron, att skriva ut knark på recept, till knarkare. Men om man går vidare och granskar situationen och argumenten så märker man att det är inte så värst konstigt egentligen. Jag ska försöka sammanfatta lite:

– En heroinist MÅSTE ha heroin. Det är ett faktum och det är heroinets förbannelse. För en heroinist finns det inte många alternativ för att skrapa ihop de summor som krävs varje dag… utan det är kriminalitet som gäller: Inbrott, rån, stöld.. och för kvinnorna: prostitution. En enda heroinist kan ensam stå för större delen av kriminaliteten i ett mindre samhälle som exempelvis Heby.

Noga kontrollerad utskrivning av heroin på recept skulle ha följande effekter:

1. Eftersom en laglig dos heroin kostar några enstaka kronor istället för de 500-800 (?) det kostar på gatan behöver heroinisten inte begå brott, och kvinnorna klarar sig undan prostitutionen. Bara det är argument nog, men jag fortsätter:

2. Det skulle förståss helt slå hål på den illegala handeln med heroin. Den delen av den undre världen skulle tvingas söka sina inkomster på annat håll.

3. Den aktiva nyrekryteringen skulle minska drastiskt. Langarna har inte längre någon anledning att pracka på unga knarkare heroin när det inte längre finns några pengar att tjäna där.

4. Dödligheten skulle minska eftersom heroin är svårt att dosera. Heroinet på gatan är alltid utblandat och heroinisten kan omöjligt veta med vad och hur mycket. Det leder till överdos när heroinisten tar en “normal” dos av heroin som råkar vara renare än det heroin hans kropp är van vid. Heroin på recept skulle vara helt rent och doserna noga kontrollerade.

Det som dödar heroinister är överdosering, sjukdomar och misären.

Heroin på recept skulle göra mycket för minska riskerna för överdosering.

Sprutbytesprogram skulle göra mycket för att minska sjukdomsrisken.

Med misär syftar jag på följderna av kriminaliteten och den ständiga jakten på heroin: de förlorar jobb och bostad, hamnar utanför samhället. Hårt slumliv klarar man inte av många år, varken fysiskt eller psykiskt.

Det finns exempel på hur heroinister kan leva någorlunda normala liv tack vare heroin (eller subutex eller liknande) på recept, mycket tack vare att de slipper kriminaliteten.

Med denna infon i bakfickan förstår jag inte att man kan argumentera mot heroin på recept med argumentet att det är kontroversiellt och “moraliskt fel”.. att man inte ska “hjälpa dem att knarka”. Att man argumenterar så måste ju bero på okunskap?

Jag är inte så säker dock. Regeringen går den hårda vägen, de har väldigt lite till övers för heroinister. De fortsätter med sin nolltolerans-politik trots att den bevisligen inte fungerar, och om en och annan heroinist stryker med på köpet så.. ja det gör ju inte så mycket, eller? De är ju inte människor, utan djur, som Nils Bejerot tydliggjorde.

“Det snart 25-åriga målet om ett narkotikafritt samhälle är en symbol för en av de största humanitära katastroferna i vår moderna politiska historia.” – Ledaren “Avkriminalisera narkomanerna”, Expressen 2006-10-26.

Jag är medveten om att jag gör flera kontroversiella påståenden i det här inlägget, jag välkomnar (konstruktiv!) kritik för vidare diskussion! Och ja, jag är medveten om det misslyckade legalförskrivnings-projektet i slutet av 60-talet, lett av ovan nämnde N. Bejerot, där man skrev ut heroin till ett 50-tal missbrukare i Stockholm. Det projektet var totalt ovetenskapligt och oseriöst, ett enda stort skämt, och saknar bäring i diskussionen.

Hej igen!

Min nya blog är nu igång som den ska. Jag kommer inte importera inläggen från den gamla bloggen hit, dels är det för mycket strul, dels kommer jag ha annat fokus här. De gamla bloggarna, min och den för barnen, finns fortfarande kvar. De kräver dock inloggning på nebol.se samt korrekta rättigheter satta. Meddela mig om du saknar konto så ordnar jag det.

Den här bloggen kommer vara öppen utåt och jag tänker skriva lite mer aktivt i den. En del inlägg blir på engelska. Ämnena kommer variera friskt, men jag kommer säkert skriva en hel del provocerande inlägg så håll i hatten!